Förverkande av arv och testamente
Förslagen i SOU 2025:91 innebär en betydande utvidgning av möjligheterna att förlora rätten att ärva eller ta testamente. I dag gäller förverkande i princip endast vid uppsåtligt dödande av arvlåtaren eller medverkan därtill. Utredningen konstaterar att detta ofta leder till resultat som uppfattas som stötande, särskilt när en arvinge begått svåra brott mot arvlåtaren eller andra närstående men ändå behåller sin laglott. Mot denna bakgrund föreslås att förlust av arvsrätten ska kunna omfatta fler typer av uppsåtliga brott, även om brottet inte lett till arvlåtarens död. Reformen ska samtidigt endast aktualiseras vid brott som har ett straffminimum på minst ett års fängelse, vilket markerar att det rör sig om allvarlig kriminalitet. Arvlåtaren ska själv kunna föreskriva detta i sitt testamente.
En av de mest genomgripande förändringarna är att även brott mot arvlåtarens närstående ska kunna påverka arvsrätten. Utredningen framhåller exempelvis att en person som dödat sitt syskon i dag förlorar rätten att ärva syskonet men ändå behåller full arvsrätt efter sina föräldrar. Detta kan, enligt utredningen, te sig orimligt. Därför föreslås att grova uppsåtliga brott mot vissa tydligt angivna närstående ska ge arvlåtaren rätt att begränsa en bröstarvinges laglott. Dessa närstående definieras uttömmande som arvlåtarens make eller sambo, syskon, släkt i rätt upp- eller nedstigande led, personer i svågerlag samt bröstarvingar till arvlåtarens make eller sambo. Syftet är att undvika subjektiva bedömningar av vem som ”står nära” arvlåtaren, något som skulle kunna öppna för manipulation eller godtycke.
Det föreslås också att förlust av arvsrätt ska kunna ske när arvingen genom våld har försatt arvlåtaren i ett tillstånd där denne inte längre kan uttrycka sin vilja. Detta ska gälla oavsett om gärningen lett till döden eller inte och riktar sig särskilt till situationer där någon försöker påverka en framtida arvs- eller testamentsordning genom våld.
Förutsättningen för att laglotten ska kunna begränsas är att arvingen dömts genom en lagakraftvunnen dom. Domen behöver inte ha vunnit laga kraft vid arvlåtarens död utan det avgörande är om den gör det senare. Däremot kan en dom som faller först efter arvlåtarens död inte användas om brottet begåtts innan arvlåtaren hunnit skriva ett testamente med en sådan klausul. Utredningen framhåller att endast uppsåtliga brott omfattas, oaktsamhetsbrott får alltså ingen betydelse i detta sammanhang.
En kontroversiell del av reformen är att utredningen föreslår att barn till den brottslige arvingen inte automatiskt ska träda in i dennes ställe, såvida arvlåtaren inte själv bestämmer detta i testamentet. Detta riskerar emellertid att drabba oskyldiga barn och påminner om ”arvsynd”, medan utredningen framhåller att arvlåtarens dispositionsfrihet måste väga tungt när laglotten begränsas på grund av allvarlig brottslighet.
En utvidgning av reglerna om förlust av arvsrätten innebär utan tvekan att rättsordningen blir mer förenlig med den allmänna uppfattningen att grov brottslighet inte ska leda till ekonomiska fördelar. Det stärker individens möjlighet att skydda sig själv och sina närmaste och harmoniserar svensk rätt med ordningar som redan finns i Finland och Norge. Det fyller också en tydlig lucka i lagen, eftersom allvarliga övergrepp som inte leder till döden – men som ändå innebär en djup kränkning – i dag inte påverkar arvsrätten. Förslaget kan dessutom ge äldre och utsatta personer ett bättre skydd mot våldsamma familjemedlemmar.
Samtidigt innebär reformen ökade risker för konflikter och rättsprocesser. När arvsrätten knyts till brottsrubriceringar och straffskalor kan små förändringar i lagstiftningen få stora konsekvenser för arvsförhållandena. Kravet på en lagakraftvunnen dom försvårar också dödsboförvaltningen, eftersom ett dödsbo i praktiken kan hållas svävande i väntan på en dom. Utvidgningen av arvlåtarens möjligheter att inskränka bröstarvingens laglott kan även missbrukas i familjer med starka konflikter eller där arvlåtaren utsätts för påverkan från andra anhöriga eller ny partner. Förslaget att avskaffa automatisk istadarätt innebär dessutom att barn kan förlora arvsrätt på grund av sin förälders handlingar, vilket riskerar att undergräva laglottens grundläggande funktion som skydd för efterkommande generationer.
Sammanfattningsvis innebär reformen en tydlig förstärkning av skyddet mot att allvarlig brottslighet leder till ekonomiska fördelar men introducerar samtidigt nya rättssäkerhetsproblem och praktiska svårigheter. Balansen som måste träffas mellan arvlåtarens självbestämmande och bröstarvingens skyddade rätt blir mer komplex och riskerar att förskjutas. Hur väl lagstiftaren lyckas tydliggöra gränserna och säkerställa förutsebarhet blir avgörande för om reformen får det genomslag som avses utan att skapa nya problem i arvsrätten.